det är tur att den mesta av min vakna tid är inrutat i ett heltidschema, för de senaste dagarna har varit ett inre kaos. våndades på vägen hem idag över att jag börjar jobba först klockan 13 imorgon vilket betyder en helt fri morgon. kom hem, kollade inkorgen och fann där ett mejl från min arbetsgivare på tidningen. två recensionsförfrågningar. en lättnad.
idag satt jag på 63an från Svärdsjö. crusing i Falun. i en strid ström fylls bussen av förväntansfulla skinnpajsklädda tjejer i korvigt tajta Ed Hardy-fodral. när de går förbi mig lämnar de ett moln av cigg och syntetisk vanilj efter sig. det fick mig att minnas något, och att jag aldrig har luktat så.
det finns några tungt vägande anledningar till varför jag efter 23 år av motstånd fastnar framför friidrott: Blanka Vlasic, David Rudisha och Caster Semenya. de blir glada när de vinner, de blir förbannade när de förlorar. ibland får de blommor som de kastar ut i publiken *mys*
just ja, en sak till!
lite tidigare såg jag en kvinnan gå rakt in i skogen med två stora buketter vita liljor i händerna. hon höll dem högtidligt i axelhöjd och gick rakt in i det vildvuxna buskaget från den lilla cykelvägen. jag förstår inte vart hon var på väg. en grav i skogen? ett kalas i skogen? ett bröllop i skogen? vart RVSPar man?
glider förbi Birgittagården på cykeln och det är flummigt vackert. så vackert som man tycker att allt är när man är hög. till höger och vänster breder ett gudsfruktigt landskap ut sig, gröna soldränkta ägor, idyll så långt mina blåa ögon kan se.
en nunna kommer gående i motsatt riktning. våra ögon möts. hon bär såsom nunnor bör ett ok på huvudet och i handen en blomsterbukett. och så jag då, med korta jeansshorts och linne, famlandes efter godiset i cykelkorgen. vi ler mot varandra. nickar i vad som kändes som samförstånd.
