bra helg. igår kom olof hit tidigt och åt frukost med oss, sen åkte vi till Gamla Stan, promenerade till Moderna och kollade in monet, turner, twombly. även om det var hysteriskt mycket folk var den alldeles lagom. lite grön dimma här, lite lila solnedgång där. jag älskar impressionism.
bäst var havsrummet. olof och jag gick om varandra lite men möttes där på slutet. lycka e klippor och saltvatten i tre olika tolkningar.
ljusstakar i gjutjärn, stek i ugnen och Mozart
en gång var vi så himla mycket ihop, han & jag.
idag fyller han år och jag chat-skypear honom med ett happpppy birthdaaaaay följt av tre tårt-ikoner. jag väntar mig inget svar, tidsskillnaden är ju alltid där, vi har inte träffats på fem år men vi är vana vid att gå om varandra på internet. jag får svar nästan direkt.
det är hans nuvarande flickvän som svarar att han tyvärr inte är i Bogotá idag, men att han kommer tillbaka imorgon. prova att ringa på kvällen, då är han hemma igen.
jag blir helt ställd. okej… det ska jag göra, tack.
hur är det i Sverige idag? frågar hon.
vi skriver om dimma och regn i några minuter. om Canadas inrikespolitik, läxor och svenska födelsedagstraditioner. det är trevligt. hon gillar Sverige. ja men ta med dig honom och kom och hälsa på mig i Sverige, skriver jag. ja absolut!!! svarar hon. tre utropstecken. så mycket absolut som i tre utropstecken.
sen säger vi hejdå au revoir a la proxima och loggar ut.
jag ser framför mig hur vi går genom Stockholm tillsammans. han, hon, jag. viadukter och Mälaren. vi pratar och skrattar. jag hör bara hans skratt, det är det enda jag kan utantill. han kommer att ha en ryggsäck på sig.
krispig söndag. cyklade över bron och genom tanto, förbi kolonilotterna, upp mot skanstull, svängde in på hornsgatan, gick in på Filmkedjan och kramade Linnea. ljuset, luften, ljudet. hela vägen krispigheten.
“Det är siit på bordet.”
Jag hörde inte riktigt, så jag lutade mig fram och höjde på ögonbrynen. “Va?”.
“Siit.” sa hon igen och pekade.
Jag såg efter, och mycket riktigt. Slagbordet i furu var belamrat av skit. Plastkoppar med vin- och kaffeslattar, tomma tablettkartor, plastblommor, dosetter, näsdukar, smulor, mögliga polarkakor. En skygg katt hoppade nervöst upp och ner och ibland satte den sig och åt ur skålen med mat som stod mitt i alltihopa. Katten var svart. Jag klappade den fast jag är allergisk.
Vi är i Örebro. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit i Örebro förutom på genomresa. Pappa höll på att spela in en dokumentär om en man som letar upp sina syskon. De har misshandlats och alkoholmissbrukats isär. En efter en hittar han dem. I Danmark, på Färöarna, i Norrland.
Nu är vi hos en av bröderna och har fått deras tillåtelse att filma inne i lägenheten. Stanken slog emot oss redan i hallen - cigaretter, ingrodd smuts och någonting fränt, som i ett stall. De är periodare. Såna som jag just läst om i Svinalängorna. Därför blir upplevelsen ännu mer surrealtistisk. De är ju karaktärer i en bok, speciellt den finländska kvinnan i rullstolen, hon som säger att det finns siit på bordet. Hon är gammal men ser ännu äldre ut. Kanske 60-70 år. På huvudet syns kala fläckar. Talar osammanhängande, ofta med katten.
Mannens bror är däremot välartikulerad och vänlig. Han svarar lugnt på frågorna. Säger att han inte minns tiden mellan barnhemmen. Det har han förträngt. Han har inte ett enda foto från sin uppväxt, varken på sig själv eller på sin familj.
Efter någon timme är vi färdiga. Vi tar i hand och tackar för besöket.
På vägen hem fotar jag med mobilkameran. Pappa. Instrumentbrädan. Mitt ansikte.
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
hurra hurra för Tomas Tranströmer
via julia
hur kan Nivea välja Lil Wayne framför The-Dream???
Nu ska jag berätta om min bästa vän.
Han heter Erik och i somras växte det fast en solfjäder på hans hand.
Det var tack vare mats, vännen till vänster, som vi träffades för första gången på imperiet på Götgatan för ungefär tre år sen. Det var min andra dag som stockholmsinvånare ever, jag hyrde ett studentrum på Sankt Eriksplan och var tvungen att söka på eniro för att hitta. Det första jag gjorde var att göra bort mig. Ni vet när man börjar raljera över en person som det visar sig att någon i sällskapet känner? Där har vi scenen. Men Erik bara skrattade. Det var ett perfekt första möte. Och jag står fortfarande fast vid att Gustaf Skarsgårds sommaprat var extremt komiskt.
Det är i princip omöjligt att hyra film med Erik. han har sett ALLT. “Tom i bollen 8? Har sett. Asbra.” Han älskar romcoms och tycker att de bästa filmerna är dem helt utan konflikter. Samtidigt är han i all blygsamhet extremt intellektuell och kan typ allt om filosofi, litteratur och historia. Ändå har jag aldrig någonsin känt mig dum bredvid honom.
Han är den som kräver att jag MMSar en bild så fort jag blonderat håret och lyssnar i timmar när jag är broken hearted eller har prestationsångest. Han uttalar robot med å - råbåt - och dator som datta. Han får mig att tänka på lille prinsen, slas skakiga skisser och champange.
Och så skriver han musik som toppar mitt iTunesbibliotek över mest spelade låtar. Ärliga romaner där Den första kärleken beskrivs som en promenad i Flemingsberg. Allt i svartvitt, men du i färg.
