Det är röd dag och solen skiner. Sitter vid mitt skrivbord hukad över böcker. Det är dagar som dessa som man verkligen måste påminna sig själv om varför man gör det här.

Måste alltså minnas de tillfällen då min kunskap gjort något gott. Då jag stått i kön till Trädgården och snackat upp dudes genom att förklara skillnaden mellan Manchesterliberalism och socialliberalism. De gånger då det sweettalkats begreppshistoria i ett imponerat öra, då killar fallit som käglor när det berättat små anekdoter om det fonetiska alfabetets framväxt.

Då ler jag för mig själv. Sedan fortsätter jag läsa.

Det här är en text jag skrev för något år sen. Gammal skåpmat. Men den hör ihop med pt I, och snart kommer pt III, så bear with me och tänk er tillbaka till 2011:

Häromveckan såg jag Danny Boyles film 127 hours. Liksom den några år yngre Into the Wild har den topprankning på imdb.com, nomineras till Oscars och hyllas av kritiker. De är båda uppenbarligen mästerverk.
Du har inte sett 127 hours och Into the wild? Tillåt mig förklara handlingen: ung snygg kille vill hitta sig själv och gör så genom att stå på en van och vråla ut över ökenlandskap/cykla på cykel och vråla ut över ökenlandskap. Inte så innovativt alltså. Men folk berörs av det här. Så när filmen är slut undrar jag om det jag just hade sett var bra. Nej, det var det inte. Dåligt då? Nej, inte det heller.


De säger mig helt enkelt ingenting överhuvudtaget. Dessa filmer gläntar nämligen inte på en dörr där jag som kvinna kan få stiga in. Om jag inte väljer att spela rollen av kärleksobjekt (den brådmogna truliga tjejen i Into the wild som Emile Hirsch lämnar bakom sig med en axelryckning till förmån för Det Stora Äventyret/de bikiniklädda brudarna i 127 hours som dock duger gott som runkmaterial åt en döende James Franco) - eller den tjatande mamman, stenen i skon, Den andra världen, Venus.
De stänger in sig i en föreställning om att endast mannen är värdig att bära upp Äventyret. Mannen är den som dyker från klippan utan att bry sig om stenarna på botten. 


Och trots att Oscarsgalan glimtvis kämpat sig till skälig jämställdhet är det mestadels lika förstelnat som James Francos flin och lika hopplöst grabbigt som Filip och Fredriks bevakning av det hela. Ett öronbedövande bröl och ett exkluderande garv. Men det är ju bara så det… ÄR.


Eller som Tom Hooper,  regissören av oscarsvinnande The King’s Speech omedvetet formulerade det hela i sitt tacktal:

…and thanks to Colin and Geoffrey - we have our circle of manlove. No offence, Helena.

Och kameran fångar Helena Bonham Carters höjda ögonbryn på första rad.

Uppenbarligen ingen plats för oss som vägrar hoppa då.

Karl Ove Knausgård. Har kommit ungefär halvvägs i Min Kamp och känner att det är dags att tumblra ut lite reflektioner i cyberrymden… Okej då kör vi.

Jag kan bekräfta att Karl Ove kan skriva. Han är ett enkelt och tydligt språk utan några större krusiduller. Att skriva utan krusiduller funkar jättebra när han skildrar barndom och tonår. Unga personer på väg in i vuxenlivet ser ofta på världen med stort allvar. Allt är viktigt, på liv eller död, och det krusidullösa språket gör sig bra där. När han skriver om föräldraskapet är det rörande. När jag hälsade på min lillasyster i Uppsala hade jag till och med högläsning ur en passage där han beskriver hur det är att bråka med sin dotter. Jättefint.

Men just nu är jag inne i en passage där han i nutid tampas med gravid kvinna och kallt kaffe i kaffekopp. Kort sagt Livet. Till exempel här, där Knausgård en sömnlös natt tassar ut i vardagsrummet och bläddrar i en bok med Constables verk:

Jag behövde inte mer än låta blicken glida över dem förrän tårarna fyllde ögonen. Så stort var suget som vissa bilder lockade fram i mig. Andra lämnade mig likgiltig.

Och så vidare, och så vidare…

Ibland har man flyt. Eller som det heter på engelska: flow. Dickflow, cashflow eller mensflow. Men för inte så länge sen, ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att bli journalist, gav jag upp hoppet om skrivflow. Det inträffar för sällan. Vid fel tidpunkter. Det är ineffektivt och min tid är så jävla dyrbar. 

Den här bloggen/tumblrn känns lika riktningslös som en Valborgsfylla. Stundtals lika svår att se något värde i.
Men de personer som läser här ibland (de går gissningsvis att räkna på en hand. En finns i Nybro, en annan i Malmö) värdesätter jag mycket, och de har bett om fler uppdateringar. Så jag får väl helt enkelt koka en köpp chai (obs inte ironi) och göra det jag lärt mig att man ska göra: helt enkelt ta tag i skiten.
Vad har hänt sen sist? Asså inte mycket. Har åkt till Skåne. Blivit erbjuden ett, kanske två sommarjobb samt en, kanske två lägenheter. Sprungit på löpband och in i ett ex. Läst Strindberg och färgat håret.

Och plötsligt har jag skrivit 167 ord.